Kaninjägaren

Joona Linna är tillbaka, den här gången för att lösa ett fall gällande en spree-killer, en människa som med nästan religiös dedikering mördar sina offer. Han följer ett tydligt mönster bara han själv kan se, och det är nu polisens uppgift att försöka lösa mönstret för att kunna stoppa honom innan han slutför sin agenda.
Jag har aldrig läst en Kepler förut, tro det eller ej, men efter Kaninjägaren förstår ja verkligen varför böckerna har blivit så berömda och omtyckta. Inte nog med att han har ett verkligt unikt sätt att berätta, han har karaktärer med sånt djup att de nästan kan tyckas verkliga. Boken är otroligt välskriven och är en av de få böcker som ibland lyckas få mig att nästan må illa av dess innehåll och hur väl den berättas. Handlingen är tydlig, man kan själv följa med i polisutredningen och försöka dra egna slutsatser boken igenom, någonting jag personligen uppskattar med en välskriven kriminalroman.
Om du har läst kriminalromaner förut, tycker om Kepler, eller kanske letar efter någon ny författares verk att fullständigt förälska dig i, rekommenderar jag verkligen Keplers Kaninjägaren för dig!

Vinterstängt

Polisen William Wisting blir indragen i ännu ett fall, den här gången ett mord, den här gången upphittas kroppen blodig och sönderslagen i en stuga vid  kusten. Några dagar efteråt hittar hans dotter, som temporärt bor i familjens stuga ute vid kusten, ett annat lik, den här gången i en båt. Kroppen saknar ögonen, bortplockade av hungriga fåglar. Enorma summor pengar cirkulerar kring mordet, och snart kommer fallet farligt nära dottern och hennes expojkvän.
Även om boken var intressant, och mycket enkel och underhållande att läsa, var den långt ifrån en ny favorit. Boken innehåller många stavfel samt felplacerade ord (en gång har dotterns namn bytts från Line till Lise), vilket är någonting som stör mig väldigt mycket när jag läser. Verket får mig att undra om Lier Horst, författaren, har haft någon alls som korrekturläst den innan den skickats till publikation.. Boken är bra skriven, men den känns mer som ett hopplock av skilt skrivna scener, som i efterhand har skrivits ihop till en tafatt historia, någonting som gör texten svår att uppskatta som en helhet.
Någonting som jag dock tyckte om med boken, är hur dotterkaraktären Line är skriven och hur hon framförs. Hon känns, av alla bokens karaktärer, som den som är mest verklighetstrogen. De övriga verkar ha väldigt lite djup, någonting som gör att boken känns som en tafatt tvserie, som borde ha blivit nerlagd efter den första säsongen. Line däremot, känns som en verklig människa jag enkelt kunde ha kunnat möta på gatan.
Jag vet helt ärligt talat inte om jag skulle rekommendera den här boken åt någon. Den är, för min smak, för tafatt och känns mer som en debutroman än någonting som en författare publicerar mitt i karriären.

Mord Är Ingen Barnlek

Lilla Flavia bor i en liten by tillsammans med sin far och sina båda systrar. Hon är vetgirig och brådmodig, någonting som både hindrar och gynnar henne i de vardagliga saker hon företer sig, så som experimenterandet i hemmets bortglömda laboratorium och hjälpen med utredningar för lokalpolisen. En dag kommer en mycket berömd dockteater, som råkar vara på genomresa, till byn. Flavia hinner precis träffa Rupert Porson, dockmakaren, innan han råkar brännas till döds vid en föreställning inne i byns församlingshem. Men det visar sig att det inte var en olycka, och Flavias unga men kvicka hjärna står inför en ny utmaning.
Den här boken, vars titel gjorde mig både förvirrad och nyfiken, visade sig vara en fullkomling fullträff. Skriven av Alan Bradley är Mord är ingen barnlek en fantastisk skildring av ett mord, en ung, brilliant flicka och den så kallade idyllen som är så typisk för små byar, vackra och lugna på ytan, men med stora, mörka hemligheter som ligger strax under den ytan och väntar på att få spricka fram. Boken bidrar med både spänning, skratt och ett fint utvecklat slut. Om du är det minsta intresserad av kriminalromaner, mord, eller varför inte, kemi, rekommenderar jag starkt att du läser den här boken. Du kommer inte att ångra dig!

Ett Förbud Mot Mord

   Skriven av Louise Penny är Ett Förbud Mot Mord ett exempel på ett klassiskt mordmysterium, involverande familjehemligheter, kärlek och hat, men framför allt styrka, svaghet och passion.
   Under sitt besök vid Manoir Bellechasse stöter kriminalinspektör Armand Gamache ihop med familjen Morrow, en familj omsluten av klass och undangömd rivalitet, samlad vid hotellet för att sörja sin bortgångne far genom att upprätta en staty av honom intill sjön. En natt stormar det, och när ovädret ger vika för gryningen har ett lik uppenbarat sig i skogsbrynet på andra sidan sjön intill hotellet. Ett av barnen Morrow har dött, krossad av den jättelika statyn av sin far, en staty som verkar ha gjort det omöjliga och har fallit rakt av sin sockel.
   Plötsligt befinner sig Gamache och hans efter mordet tillkallade arbetskamrater i ett hus fullt av misstänkta, mitt i ett familjedrama med rötter tiotals år tillbaka. Medan han forskar i sina misstänktas liv, tvingas han uppleva de mörkare vrårna av sin egna familjs historia.
   Jag brukar i regel inte läsa böcker om mord, utan föredrar andra genrer av litteratur, men Ett Förbud Mot Mord lyckades väcka mitt intresse, till en början bara med sitt enkla omslag, som om den inte krävde ett uppseendeväckande omslag för att visa att den var läsvärd, men sedan med sina välskrivna karaktärer och fascinerande detaljer. Louise Penny är en kanadensisk författare som sedan 2005 har riktat in sig uteslutande på kriminalnoveller gällande mord. Hennes böcker har vunnit ett flertal priser, och jag kan verkligen förstå varför.
   Den här boken lyckades utveckla min fascination gällande kriminalromaner, och jag överväger starkt att läsa flera av Louise Pennys böcker i framtiden, och möjligtvis romaner med liknande teman.
   Jag skulle rekommendera den här romanen till alla de som är intresserade av kriminalromaner, och alla de som är intresserade av att utveckla sitt intresse inom litteraturen.