Kaninjägaren

Joona Linna är tillbaka, den här gången för att lösa ett fall gällande en spree-killer, en människa som med nästan religiös dedikering mördar sina offer. Han följer ett tydligt mönster bara han själv kan se, och det är nu polisens uppgift att försöka lösa mönstret för att kunna stoppa honom innan han slutför sin agenda.
Jag har aldrig läst en Kepler förut, tro det eller ej, men efter Kaninjägaren förstår ja verkligen varför böckerna har blivit så berömda och omtyckta. Inte nog med att han har ett verkligt unikt sätt att berätta, han har karaktärer med sånt djup att de nästan kan tyckas verkliga. Boken är otroligt välskriven och är en av de få böcker som ibland lyckas få mig att nästan må illa av dess innehåll och hur väl den berättas. Handlingen är tydlig, man kan själv följa med i polisutredningen och försöka dra egna slutsatser boken igenom, någonting jag personligen uppskattar med en välskriven kriminalroman.
Om du har läst kriminalromaner förut, tycker om Kepler, eller kanske letar efter någon ny författares verk att fullständigt förälska dig i, rekommenderar jag verkligen Keplers Kaninjägaren för dig!

Vinterstängt

Polisen William Wisting blir indragen i ännu ett fall, den här gången ett mord, den här gången upphittas kroppen blodig och sönderslagen i en stuga vid  kusten. Några dagar efteråt hittar hans dotter, som temporärt bor i familjens stuga ute vid kusten, ett annat lik, den här gången i en båt. Kroppen saknar ögonen, bortplockade av hungriga fåglar. Enorma summor pengar cirkulerar kring mordet, och snart kommer fallet farligt nära dottern och hennes expojkvän.
Även om boken var intressant, och mycket enkel och underhållande att läsa, var den långt ifrån en ny favorit. Boken innehåller många stavfel samt felplacerade ord (en gång har dotterns namn bytts från Line till Lise), vilket är någonting som stör mig väldigt mycket när jag läser. Verket får mig att undra om Lier Horst, författaren, har haft någon alls som korrekturläst den innan den skickats till publikation.. Boken är bra skriven, men den känns mer som ett hopplock av skilt skrivna scener, som i efterhand har skrivits ihop till en tafatt historia, någonting som gör texten svår att uppskatta som en helhet.
Någonting som jag dock tyckte om med boken, är hur dotterkaraktären Line är skriven och hur hon framförs. Hon känns, av alla bokens karaktärer, som den som är mest verklighetstrogen. De övriga verkar ha väldigt lite djup, någonting som gör att boken känns som en tafatt tvserie, som borde ha blivit nerlagd efter den första säsongen. Line däremot, känns som en verklig människa jag enkelt kunde ha kunnat möta på gatan.
Jag vet helt ärligt talat inte om jag skulle rekommendera den här boken åt någon. Den är, för min smak, för tafatt och känns mer som en debutroman än någonting som en författare publicerar mitt i karriären.